Nasheim - Att Av Ödets Trådar Väva Sorg

Alla mina vägar har vittrat till damm, All min förplägnad har ruttnat. Ur källor jag dricker som flödar med gift, Mager är själen, uttröttad. Aldrig jag söker mer er levnads fröjder, Jag längtar blott efter glömska; Och hade er gud mig ett himmelrike Lät jag det brinna med jorden. Vad gåvor jag givas av purpur och guld Förfalla till trasor och aska. Då världen ler mot mig blir dess skönaste ord Blott till löften om fördärv. Krossas mitt hjärta eller bliver till sten Slit det då ut ur min kropp Lämna mig livlös vid det rasande hav Att långsamt förblöda och dö. Så låt ingenting bli mitt, Blott en snårig sal i glömskans skog. Låt intet varda mitt, Blott vetskapen om dödens närhet. Min ende och trofaste vän.