Acacia (Swe) - Amourens Redoxreaktion

Serverad livet på ett silverfat Men trots det är jag den Som faller ner på knä och kysser Jag slukar allt tillsammans med min stolthet Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering Små ord har etsat sig fast Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal Men likt förbannat så följer jag Repetitionens spår i samma mönster Och vid börjans slut väntar en förhoppning Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp Men där står dem igen Dryga och med kallhjärtade leenden De dömer ut mig, de förkastar mig De tvingar mig in i det låsta kretsloppet Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen Utmattningen går tyst i min eufori Och den energi som finns omvandlas sakta till kyla Jag bär på den "svaghet" som sätter ett pris på allt Som jag någonsin har hållit kärt Där ytliga yttranden och förpliktelser Har lett till svek och vita lögner Jag ber om ursäkt för min förtvivlan För det tomrum jag upplever Hör min förlåtelse, låt det sjunka in, Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är Jag ber er inte om eran tröst Inte heller om er sympati Som en vanlig/tråkig höstdag Vill min vördnad glömmas bort Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek? Varför visa när man möts av ett förkrossande? Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar? Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen? Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet Min ork är snart tröstlös Den klaraste givmildheten bygger upp min intention Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs i mitt hjärta Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva