Acacia (Swe) - Tills Döden Skiljer Oss Åt

Fejd och sämja har tvinnat in sig I ett obrytbart omlopp Kontrollen sköts av dig Styr mig som den marionett jag är Jag agerar i leken med ett tystlåtet hat En avsky som går i dvala Jag blir aldrig den jag var Min särpräglade karaktär går i kras Flisorna sopas under mattan Jag ser att du planerar mitt förfall Min feghet låter det äga rum Det undermedvetna vill fly därifrån Skrikandes och fast i en labyrint Inga ord vågar yttras från mina igensydda läppar Den tiden är oförlåtlig och bland dysterhet svävar jag Iklädd en skepnad av blinda tankar Genomskådar ett patetiskt liv fylld med avskum Avlägsna, vilsna och obotliga sjukdomar Med all sin kraft korrumperas min svaghet Det som finns kvar av min outnyttjade integritet Däribland den nakna rädslan finner man mig Indoktrinerad och begraven i andras skit Fattar eld på mitt förflutna Beger mig mot en kyligare färd Söker efter min rätta plats Söker mig dit förälskelsens famnar vädjar Som en vacker ros reste du dig ur den kala skogens jord Och du ledde mig bort från alla lögner och svek Du gav mig allt du fruktat själv Det där som gjorde så ont Rosen beklädde till slut min tomma kropp Var jag värd all den kärlek som till slut förstörde dig? Bedjande tårar faller för din förlåtelse Mitt hjärta blöder för dig, för din pardon Kan jag ge ditt liv tillbaka igen? Livet; det kaotiska havet som har dränkt alla gåtor Graciösa svårigheter flyter på dess lösningar Följ med mig mot horisonten, tills vi sjunker djupt Ner i det tysta mörkret då vi blir ett Kom ihåg, jag är din för evigt i nöd och lust Vi är varandras räddning och må så vara tills döden skiljer oss åt